Jag tror att missbruk har en grund i att inte känna sig som en del av världen, att känna sig avgränsad och begränsad, som ett objekt.

Innerst inne har jag nu insett att det är så jag ofta känner mig, som ett objekt. Jag tittar på porr, raggar på Tinder, har svårt att känna kärlek och tänker funktionellt på min karriär. Jag har svårt att känna gemenskap. Till exempel kan jag känna mig ensam i upplevelsen av #metoo, ensam! Eftersom jag är ett objekt så blir andra det också. Jag är inte en del av dem.

Ebba Witt-Brattström skriver väldigt bra om objektifiering av kvinnor, om att porren och ofredandet har sin grund i att kvinnor ses som objekt. Hon skriver:

”Det handlar inte om att de är attraherade av oss alla, det handlar om att de till varje pris vill behålla föreställningen att de är subjektet i historien, i vardagen, i kulturen, i relationen.”

Hon har rätt. Men orsaken är att männen ser sig själva som objekt. Kanske inte på ytan, i tankarna, men på djupet, undermedvetet känner vi oss ensamma och isolerade.

De bästa stunderna har varit när jag fått kontakt med någon som jag kan prata med ärligt och på djupet. Vi har tagit upp de verkliga upplevelserna.

23 november, 2017 samio.se/454